17:11:52
Skräckvecka, Dag 7
Som när Jaws kom ut 1975, folk vart ju så rädda så många drog sig från att dra till stränderna och bada i rädslan av att en stor jävla haj skulle dyka upp.
Men det roliga är att alltid när man ställer frågan, "vilken film har skrämt dig mest?" har alla ett svar. Många har kanske klassiker som Psycho, Suspiria, The Shining eller Exorcisten. Andra tyckte att nyare varianter som Rec, Insidious, Conjuring eller Paranormal Activity skrämde skiten ur dom.
Och jag som älskar skräckfilmer och tycker det är kul att hylla genren, vilket skräckfyllt mästerverk har skrämt skiten ur mig som mest?
Det...
...det är...
...
...Deep Rising...
Den bombade på biograferna, ingen känner till den när jag nämner den och den är kategoriserad som ett action/äventyr. Den har cheesy lines, ett väldigt cgi-utdaterat monster och är i stort sett en popcorn-rulle.
En grupp tungt beväpnade legosoldater är på väg till en enorm lyxkryssningsbåt mitt ute i stilla havet för att råna alla dess rika passagerare. Men när dom väl kommer dit på ett stormigt hav är hela fartyget övergivet och det är blod överallt. Något mer befinner sig på skeppet. Något stort, tidigare obeskådat och väldigt hungrigt.
Så...hur kan det här vara den läskigaste filmen jag sett?
För jag var väldigt ung när jag såg den. Vi tar det från början.
Jag har alltid älskat att kolla på film, jag har gjort det sen innan jag själv minns som jag har fått bekräftat av mina föräldrar som jämt fick mata in nya vhs:er i spelaren när jag inte kunde göra det själv. Sen när mina föräldrar satt och såg på film fick jag alltid sitta med och kolla på vad det än var för film och vilken åldersgräns den än hade. Från 3-4 års åldern hade jag redan sett stora filmer som Jurassic Park, Indiana Jones, The Fugitive och många mer.
Många föräldrar skulle aldrig tillåta sånt men mina gjorde det och jag är djupt tacksam över det, då det bara byggde på mitt filmintresse. Oftast brukade dom kolla på vanliga action/thriller filmer som inte var för våldsamt då dom själva inte gillar våldsamma filmer. Men av någon anledning hyrde dom filmen Deep Rising en vacker dag då jag måste ha varit runt 5-6 år gammal och jag minns det lika starkt idag som dagen då vi såg filmen. Dom trodde väl att det skulle vara en vanlig actionfilm eftersom den har den genren men oj så fel det visade sig vara.
Det är vissa specifika minnen från filmen jag minns extra väl. Den inleds med att vi får se ur perspektivet av någonting på havets botten simma runt mellan gamla skeppvrak, ubåtar och valskelett. Minns att jag fann det väldigt obehagligt och när något sen dundrar fram med ett högljutt ljud och man ser inte riktigt vad det är skrämde det mig som bara fan. Min första jumpscare. Minns sen att en grupp människor var ensamma på en enorm båt och vart jagade av hemska tentakler som kunde sära på sig och sluka upp människor hela med sina enorma käftar med mängder av tänder. Tentaklerna var överallt och det var riktigt blodigt på sina ställen.
En människa vart till och med nerdragen genom en toalett av en tentakel och gissa om jag hade svårt för att gå på toa ett bra tag efter den scenen. Minns att en stackars krake som blivit uppäten kom ut ur tentakeln igen, skrikandes av smärta med stora mängder kött och blod utsugna ur sig, då tentaklerna inte äter upp dig utan suger ur ditt blod och kött medans du fortfarande lever och spottar sen ut benresterna. Senare får man se själva huvuddelen av monstret som tentaklerna tillhör och tanken av att ett sånt monster skulle finnas på havets djup ärrade mig hårt och satte grunden för en av mina största fasor jag har idag. Jag visste ju inte då att monstret var datagjord utan trodde ju helt och hållet på att en sån varelse verkligen existerade.
Vart senare runt 9-10 års åldern sugen på att se den igen och letade febrilt överallt för att få tag på den. Som tur är hade vi en stor godisbutik i närheten som hade mängder av gamla hyr-vhs:er och där hittade jag den igen och hyrde den sen så många gånger att ägarna till slut gav mig filmen så jag slapp lägga mer pengar på den. Det vhs-lagret var till stor hjälp för en växande filmnörd och hjälpte mig att få tag på mängder av udda skräckfilmer som ung innan internet kunde hjälpa mig.
Än idag är jag rädd för att det monstret eller liknande varelser existerar på havets botten. Jag ser ju att den är cgi-gjord men minnet av att jag trodde den var riktig när jag var liten sitter stenhårt och någonstans i bakhuvudet ligger en ologisk tanke kvar och tror på att den är en existerande varelse. Den är en av grunderna till att jag idag har ett svårt fall av thalassophobia. En skräck som grundar i tre saker:
Rädslan av havet i sig och vattenmängden.
Rädslan av att vara långt bort från land.
Rädslan av varelser som gömmer sig nere i havets mörka kalla djup.
Jag blir fullständigt livrädd bara av att tänka på att vara ute på havet, dels för att jag känner mig otrygg ute på vågorna men också för att jag helt seriöst tror på att något kommer resa sig upp, ta tag i mig och dra ner mig i det kalla mörkret. Får en isande känsla utmed ryggraden bara av tanken och jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar på fast mark. Deep Rising satte grunden till rädslan men har byggts på under åren av olika faktorer och jag är sjukt rädd för bläckfiskar, hajar och alla andra konstiga saker som lever där nere. Människan har lyckats utforska mer av rymden än det djupa havet trots att vi har så mycket närmre till det och hur sjukt är inte det igentligen?!?!
Anyway, betyder det att jag inte gillar Deep Rising?
Absolut inte, jag fullständigt älskar den. Den är en av dem filmer jag har sett om mängder av gånger och finner den lika underhållande varje gång. Den är gjord av Stephen Sommers som också gjorde The Mummy från '99. Filmerna har samma stil, "korkade popcornrullar" enligt många men jag ser dem som charmiga actionfyllda äventyr som alltid har nära både till spänning och humor. Dem båda är sjukt roliga filmer att se helt enkelt men jag föredrar självklart Deep Rising eftersom jag har en historia ihop med den filmen. Måste även säga att cgin är riktigt bra i vissa scener med tanke på när filmen kom ut, men det finns ett par scener som dom kunde förbättrat den i men jag antar att dom inte kunde för budgeten.
Den har en hel del charmiga skådespelare med Treat Williams i huvudrollen som har samma charm som Bruce Campbell & Nathan Fillion och passar bra som en rolig actionhjälte. Famke Janssen från Goldeneye är bra som kvivktänkt ficktjuv på båten och Kevin J. O'Connor är riktigt rolig som comic reliefen.
Skulle man se den för första gången idag skulle många antagligen tycka "korkad film med skräp-cgi" eller "underhållande och fartfylld action". Och trots att den skrämde skiten ur mig som liten och grundade min extrema rädsla för havet älskar jag den och dess roliga jargong.
Mycket action, äventyr och humor i en faslig takt och en bortglömd filmpärla enligt mig.
Knäck en öl eller tre, fram med popcornen, upp med fötterna på bordet och koppla av hjärnan, you're in for a hell of a fun ride.
Till slut vill jag säga tack till alla er som faktiskt har följt med mig under min första temavecka. Det har varit både ansträngande och kul att göra inlägg dagligen men jag har lärt mig en hel del och insett saker om mina skräckfavoriter som jag inte tänkt på förut.
Återigen ett stort tack till min lilla grupp med läsare och ha det gott.
Vi ses snart igen!
/Tarre
Kluczem problemów macierzy http://elizabethsloans.co.uk/teoria-raid-6/ - RAID 6 są grupy dysków o określonej logice w sterowniku, które przechowują dane z drugimi bitami, dzięki czemu utrata 1 lub 2 dysków nie niszczy informacji (mówimy tu jedynie o poziomie raid 5 i 6). Dodatkowe bity – parzystość – umożliwiają odtworzenie utraconych informacji przez odczytywanie wszelkich informacjach z pozostałych dysków i napisanie na dysku zastępczym.
Problem z RAID 5 polega na ostatnim, że monety mają błędy odczytu. Napędy SATA są powszechnie określane z błędem odczytu błędów (URE) wynoszącym 10 ^ 14. Co oznacza, że raz na 200 000 000 sektorów dysk nie będzie mógł odczytać sektora.