16:09:00
Green Room Recension
Green Room
Genre: Thriller/Skräck Speltid: 95 minuter
Med: Anton Yelchin, Imogen Poots, Alia Shawkat & Patrick Stewart
Manus & Regi: Jeremy Saulnier
Punk-rock bandet The Ain't Rights har inte mycket tur med sina spelningar, har nästan helt slut på pengar och tackar tveksamt ja till att göra ett sista gig mitt ute i Oregons skogar i ett roadhouse fyllt med massa skinnskallar och nynazister. Väl där råkar dom få se något dom aldrig skulle sett och måste överleva en natt där nynazisterna tar fram artilleriet med shotguns, machetes och blodtörstiga hundar för att röja undan bandet.
Holy fuck vilken intensiv jävla film det här är. Jag satt på helspänn vid min första visning för storyn är hård, skitig, brutal och oförutsägbar. Vad som helst kan hända när som helst och det enda man vet säkert är att dessvärre kommer nog inte filmen sluta lyckligt.
The Ain't Rights medlemmarna är både trovärdiga och sympatiska som en grupp som verkligen vill leverera bra och aggresiv musik istället för att bli kända. Trots att filmen inte är så lång känner man direkt av att gruppens kemi är genuin och dom är utslitna redan från början. Sen när dom ställs framför en vägg av ultra-våld bryts dom ner och den psykiska stressen blir uppenbar. Skådespelarna är fruktansvärt bra och bara efter ett par minuter känns det som om man har känt dom sen länge.
Nynazisternas sida är som förväntat skitig och hård och består både av folk som vill mörda för att skydda sin organisation, hjärntvättade "True Believers" som skadar sig själva och ett fåtal som börjar tvivla på sitt medlemskap i en allt för brutal verklighet.
Den delar samma råa intensitet och brutala vändningar som med Bone Tomahawk och realismen finns ständigt där. Nog för att punkrock-bandet är jävligt aggresiva på scenen, men innerst inne ogillar dom våld. Sen när dom hamnar i en rå och våldsam situation dom aldrig var menade för tvingas dom att använda alla knep dom kan för att överleva.
Jag har dessutom alltid gillat punk-rock så filmen är som gjord för mig. Ständiga referenser till legendariska band som Misfits, Dead Kennedys, The Clash och många fler. Sen att bandet väljer att spela Dead Kennedys "Nazi Punks Fuck Off" som intro låt på sitt gig hos nynazisterna ger mig ett brett jävla leende. Det dyker upp en mörk humor vid flera tillfällen under filmen som agerar som dem få lättsamma pauserna vi behöver för att ta oss igenom allt det brutala. Humorn kommer oftast från bandmedlemmarna och bygger bara på den starka och trovärdiga kemin mellan dom. Vid ett tillfälle då dom i en pressad situation avslöjar sina "riktiga" desert island band visar filmen sitt sanna hjärta och jag inser hur mycket jag faktiskt gillar karaktärerna.
Anton Yelchin är den mest sympatiska ur gruppen och han gör en sån fantastisk tolkning av sin roll att det känns för jävligt att han skulle behöva dö så ung i verkligheten. Han gav alltid allt han hade i sina roller och tvekade aldrig att vara med i både små och stora filmer. Han får här spela ihop med Imogen Poots som spelar en anhängare till nynazisterna som råkar hamna på punkbandets sida. Yelchin och Poots hade tidigare spelat ett par i Fright Night remaken och kemin mellan dom finns kvar och det var kul att få se dom ihop igen.
Sjukast av allt är att Patrick Stewart spelar ledaren över nynazisterna och ägaren av roadhouset och han passar förvånansvärt bra i rollen. Ett väldigt oväntat val av skådespelare med det gör bara det hela mer häftigt. Han är en iskall jävel som skyr inga medel från att skydda sin organisation och han är stundtals skrämmande hotfull i sina beräkningar om hur han ska ha ihjäl punkbandet.
Jeremy Saulnier är en grym regissör som han tidigare bevisat med Murder Party och Blue Ruin men personligen tycker jag han lyckas som bäst med Green Room och jag ser fram mot att se vilka kommande filmer han kommer göra.
Den är intensiv, hänsynslös, skitig och en jävla adrenalinkick som inte släpper taget om en när den väl sätter igång. Den lyckas samtidigt vara rolig och en varm hyllning till punkrocken och jag är så jäkla glad att den existerar. Green Room och Bone Tomahawk är två "mindre" filmer jag råkade snubbla över och vart helt förälskad i dem båda tack vare sina oförutsägbara svängar och iskalla intensitet. Jag rekommenderar dem båda starkt och hoppas dom får mer uppmärksamhet, det förtjänar dem! Betyg: 4.5/5
"It's funny. You were so scary at night."
/Tarre