18:19:00
The Haunting of Hill House
Jag har sagt det förr och jag säger det igen...jag fucking älskar välgjorda Haunted House filmer! Min självklara favorit är som alltid The Changeling. Men The Haunting från 1963 kommer inte långt efter. En av de största inom genren som är älskad av mängder av skräckfilms-entusiaster som både följer boken av Shirley Jackson troget men som står stadigt på sina egna ben, tack vare ett creepy jäkla hus, skådespel som imponerar och en skräck som vet precis vilken mängd den bör visa, för att hålla en subtil nivå.
Sen har vi remaken från 1999 med b.la. Liam Neeson & Catherine Zeta-Jones, som är en av de mest korkade och framförallt fåniga remakes som gjorts. Proppfylld med ful cgi och annat än övertygande skådespel, fungerar den enbart som ett skämt. Sen kan jag erkänna att jag tycker om att se den just för att den lockar fram många skratt ur mig.
Och här har vi nu en Netflix-adaption på 10 avsnitt. Och hur får man en story som berättades briljant under 110 minuter i originalfilmen att fungera när den dras ut till 10 timmar och ska dessutom komma med något nytt storymässigt?
Man gör det briljanta att använda konceptet och skräckdelen av originalstoryn som grunden för hela den nya serien. Men förlänger det hela med ett tight skrivet psykologiskt drama som fördjupar sig i slitna relationer, beroenden, och rejäl karaktärsfördjupning.
Man bör nämligen vara beredd på när man ger sig in i denna serie, att den är till 60% psykisk drama, och 40% haunted house skräck. Och det är just det som får den att skina så starkt. För är det något jag lärt mig under åren efter alla hauntes house filmer jag har plöjt igenom, är det att skräcken är inte det viktigaste elementet som många tror. Den nödvändigaste ingrediensen är...tragedi.
Att göra en dålig haunted house är lättare än att andas. Att göra en medelmåttig version är inte heller så svårt, kör på med skräck till 100% så har du slutresultatet redan där. Men för att göra ett mästerverk krävs det tålamod och förståelse både att skapa storyn, och att se igenom det.
En bra Haunted House som i detta fall vet att skräcken behöver självklart vara kärnan i det hela, men klarar bara av att bära storyn en viss bit. Bryr vi oss varken om karaktärerna eller om situationerna som sker under seriens gång, är skräcken helt värdelös.
Om vi fokuserar på karaktärerna ett tag. Vi har dom 5 syskonen Crain. Äldst är Steve som till en början kan verka som den mest normala av dom men visar sig vara en ganska ytlig hycklare som vägrar tro på att något övernaturligt hände familjen, men livnär sig ändå på det. Därefter har vi Sherry som konstant försöker framstå som den perfekta av syskonen och är lika skenhelig på sitt egna sätt som Steve. På tur har vi Theo, den mer aggresiva och kalla utav syskonen som framstår som tuffare än resten men är lika bräcklig som de andra på insidan. Och sen har vi tvillingarna Luke & Nellie. Båda är väldigt godhjärtade personer men Luke har böjt sg för sina rädslor och blivit en heroin-junkie medans Nellie är ett snällt men skört skal som kan rasa samman när som.
De hemska men suddiga minnena från barndomen har aldrig släppt taget och det syns. Dom är slitna och oroliga, men förnekar ofta sina inre rädslor genom att ta ut sin aggression på varandra. De tre yngre syskonen har jag lättare att sympatisera med tack vare deras godhjärtade natur medans de två äldre beter sig mer egoistiskt. De vuxna skådespelarna gör ett fantastiskt jobb och jag är enormt imponerad av barnen som visar deras yngre jag. Carla Gugino som spelar modern är lika fantastisk som vanligt och levererar ett ske jäkla performance!
Manuset är lika välskrivet som karaktärerna. Dom har ändrat rejält på saker och ting, och Shirley Jacksons story används mest som grundkoncept för att ge frihet till allt nytt, och det är tack vare det serien fungerar så bra. Vi börjar i ett tidigt skede bry oss mycket om karaktärerna, så när den ena tragiska händelsen avlöper efter den andra blir det hjärtskärande vid många tillfällen. De små stunder av lycka vi får följs alltid upp av något hemskt eller smärtsamt, vilket ger hela serien en väldigt sorglig känsla. Och precis som i The Changeling fungerar kombinationen av sorg och skräck perfekt tillsammans.
Serien hoppar fruktansvärt mycket mellan dåtid och nutid, vilket lätt hade kunnat bli ett störningsmoment, men gör det konstant under sådana smidiga övergångar att det knappt märks av. Skräckdelen är dessutom förvånansvärt subtil och överraskande vid flera tillfällen. Den varierar mellan självklara jumpscares, till att bilda en creepy atmosfär där det inte alltid är en garanti att något händer, till att använda sig av vad jag kallar bakgrunds-skräck. Och det älskar jag. När man som tittare lägger märke till något gömt i bakgrunden, som är riktigt obehagligt och inget som karaktärerna själva kanske alltid upplever, utan det hela riktar sig mot dig som ser på, blir åtminstone jag betydligt mer indragen i storyn än vad jag förväntat mig.
För att sammanfatta det hela. Det här är klart det mest välskrivna jag har sett sedan första säsongen av True Detective sändes. Jag trodde jag hade sett det mesta inom Haunted House men vart så många gånger överraskad över vilka svängar storyn tog, och alla känslor man får gå igenom tillsammans med familjen Craine. Den överträffar sig själv och bevisar att för att skräck ska lyckas behöver vi rejäla karaktärer som vi bryr oss om. Som vi blir oroliga för när de befinner sig i fara. En fara som inte enbart måste dyka upp i ett gammalt läskigt hus, utan kan ske när som helst i din vardag, på den soligaste stund.
Den använder sig både av mystik och överanalysering till sin fördel, då vi vet exakt allt om hur karaktärerna tänker och känner, men husets sorgliga historia som gjorde det till ett ondskefullt hus bevaras tillräckligt väl i mystiken för att det ska få en lockande obehagskänsla att besöka det. Det här är inget mindre än ett mästerverk på alla nivåer, från cinematografins alla möjliga kameravinklar som används till vågorna av känslor som sköljer över en under seriens gång. Det är en mäktig och sorglig historia, lika vacker som hemsk.
Och som sagt, håll alltid ett vakande öga på bakgrunden, det gömmer sig betydligt mer där än vad du kan tro...
/Tarre