Tarresfilm.blogg.se

Duck, you sucker!

Genre: Spaghetti-western     Speltid: 157 minuter

Med: Rod Steiger, James Coburn & Romolo Valli

Manus: Sergio Leone & Sergio Donati     Regi: Sergio Leone

Under den mexikanska revolutionen möter vi Juan, en klassisk bandit med giriga planer, och John, en föredetta IRA medlem som är expert på dynamit och andra explosiva medel. Dom skapar en udda duo som planerar att råna mexikos svar på Fort Knox men dras rakt in i kampen om den mexikanska revolutionen.

Jag skulle kalla mig själv för en nybörjare till spaghetti-western genren. Jag har självklart sett några av dem klassiska storfilmerna som den episka The Good, The Bad & The ugly, eller den lite överskattade Once upon a time in the west. Har även sett några av dem kanske lite mindre kända som den charmiga My name is nobody. Men trots att jag verkligen uppskattar genren med sina långsamma tempon som ofta leder till en skejävla punch-line har jag inte sett så många fler än ovannämnda. Nyligen hade jag dock turen av att den eminenta Fredrik Olsén visade Duck, you sucker! för mig.

Jag visste nästan inget om filmen innan och förväntade mig mest bara en charmig film som skulle följa dem vanliga spaghetti-western mallarna. But i was in for a suprise! När filmen var över var jag helt mindblown över hur en till början mestadels rolig film gradvis vart betydligt mer känslosam och episk och det kändes som att det var mer än bara en film...det var en ren upplevelse.

Den börjar i ett lugnt tempo och introducerar våra två "hjältar" som käbblar med varandra och skjuter/spränger varandras ägodelar. Det är trivsamt och roligt och man lär känna karaktärerna på ett ganska avslappnat vis trots explosiva vändningar. Vidare in i filmen får den mexikanska revolutionen en allt större roll vilket ger filmen en gedigen tyngd och actionen trappas upp. Plötsligt tar filmen vassa vändningar här och var som spelar hårt på dem känslomässiga trådarna och filmen träffar en på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

 

Den balanserar sen speltiden ut på en fantastisk kombination av humor, action och känslomässiga bitar som träffar hårt och när filmen är över känns det som om det var evigheter sen våra hjältar träffade varandra för första gången. Man går igenom ett helt äventyr som aldrig känns utdraget eller forcerat utan rör sig framåt i ett trivsamt och spännande tempo. Den är inte rädd för att visa den brutala realismen från revolutionen då det sker publika avrättningar bakom nästan varje hörn. Vänskap är även ett stort ämne genom filmen då våra hjältar bildar ett roligt udda par men visas som bäst i flashbacks vid väl valda tillfällen.

 

Fick höra innan filmen började att Eli Wallach skulle ha spelat banditen Juan och det är inte svårt att förstå varför. Tyckte i början att Eli nog hade gjort ett bättre jobb än Rod Steiger men desto längre in i filmen man kommer gillar jag Rod's presentation av rollen mer och mer. Medans Eli kanske hade överspelat lite väl mycket håller Rod en jämn balans med sin tempramentsfulla karaktär som går från att vara iskall till nervös och även förkrossad. Han är som roligast när han pratar med sig själv innan han möter faran och han bjuder på många skratt, särskilt eftersom han bitchslappar nästan varenda person han pratar med.

James Coburn är perfekt till rollen som John med ett mörkt förflutet som väger tungt på hans axlar. Han leker med sina sprängmedel som om det vore legobitar, är lika iskall och passionerad som sin kumpan när det behövs och har alltid nära till ett snett leende under sin mustasch.

 

Musiken är självklart gjord av Ennio Morricone, jag har ännu inte sett en enda spaghetti-western som inte har haft ett soundtrack gjort av honom. Musiken börjar lite lågmält men precis som storyn växer den enormt under filmens gång och sitter som bäst till dem känslomässiga scenerna.

 

 

Med två välskrivna och underhållande karaktärer och ett galet, roligt och episkt äventyr till story är filmen ett mästerverk. Den ständigt överraskar och har ett lite snabbare tempo jämfört med andra spaghetti-westerns. Kemin mellan John och Juan är förträfflig och när känslorna blir som mest överväldigande känns det som om man fått en rejäl käftsmäll. Filmen var precis lika underhållande nu när jag såg den för andra gången (gillade den nog ännu mer nu ärligt talat) och det kommer garanterat bli fler visningar. Gillar du spaghetti-westerns eller bara äventyr med roliga karaktärer? Gör dig själv en tjänst och se filmen, den är värd din tid! Betyg: 5/5

 

"You pull that trigger and shoot me, I fall. And if I fall... they'll have to alter all the maps."