17:43:00
The Good, The Bad & The Allright 2017, Part 3
Här har vi minst sagt ett ambitiöst projekt. Att blanda streetviolence och gangbangers ihop med orcher och alver är ett intressant val, något jag aldrig hade förväntat mig. Och jag gillar kombinationen.
Den har charmen från liknande buddycop filmer, men känns ändå fräsch tack vare genrekombinationen. Will Smith spelar mest sig själv men Joel Edgerton är så jäkla bra som hans orcpartner. Han har ett unikt sätt att visa sina känslor genom allt smink han bär på, och visar sig vara en riktigt sympatisk karaktär. Will och Joel har en riktigt kul kemi ihop.
Brukar oftast inte bry mig mycket om orcher men dom passar väldigt bra i nutida situationer, ständigt ansedda att vara bad guys, och alltid påminda om det dåliga val de gjorde för tusentals år sen. Filmen bygger upp en fantasyvärld som är förvånansvärt intressant och har ett djup som inte berörs så mycket, men jag gillar det för mystiken.
Tror många jämför den för mycket med Suicide Squad bara för Will Smith och att det är samma regissör, David Ayer. Trots att jag gillade Suicide Squad kan jag ändå erkänna att det här är en mycket bättre film, med bättre struktur och underhållande story. Actionen är snygg, humorn är oftast kul och det är en genuint good time.
Nr. 4: T2 Trainspotting
Det här är ett välkommet återséende. Första Trainspotting är lite av ett mästerverk. Det är en både humoristisk och dramatisk syn på ett sjukligt beroende. Det är en "jobbig" film att se. En värld jag aldrig vill leva i men som är sjukt underhållande att se på, åtminstone i den filmen.
Otroligt nog gillar jag faktiskt T2 bättre. Det är en mer avkopplande stil den här gången med en inte lika viktig läxa att lära sig av filmen. Många kan nog anse att den är för lättsam jämfört med originalet. Men det blir en mer trevlig upplevelse så. En stor skillnad är också att fokuset ligger inte på Renton längre som det gjorde i första. Det handlar mer om hans tragiska vänner, som var sidkaraktärer i förra filmen som blir huvudkaraktärerna i den här. Och dom är mer intressanta karaktärer. Spud är den stackars klantiga, välmenande förloraren som är omöjlig att inte gilla. Sickboy är karaktären man aldrig riktigt vet var man har, som pendlar mellan viljan att hämnas till att vilja försonas för peace of mind. Begbie är en värld av kaos och aggression som så djupt innerst inne bara vill väl för dom han bryr sig om.
Den är vackert filmad, musiken är awesome och känslan av att få se dessa karaktärer igen är underbar. Storyn är som sagt lättsam jämfört med första, men dock stark, välmenande och en genuint trevlig stund att vila ögonen på.
Nr. 3: Guardians of the Galaxy Vol.2
Jag hade väntat på den här uppföljaren sen 2014 då jag i slutet av första filmen vart lovad att Guardians skulle komma tillbaka. Och vilken comeback det blev. Förväntningarna var skyhöga och jag vart ändå positivt överraskad av resultatet.
Den är precis lika rolig, spännande, påhittig och välskriven som första filmen, men tack vare två starka punkter blir den lite bättre än del 1. Den ena anledningen är att den är mycket mer känslosam än första. Vi går in ännu mer på djupet med karaktärerna och får starka scener där dom får utlopp för sina aggressioner och bearbetar sorg.
Den andra anledningen är att medans första Guardians kändes som "Marvel testar något nytt", men här känns det som sin egna film som står på egna ben. Jag glömmer direkt bort att det är "ytterligare en Marvel film" för den är för personlig och har ett för stort hjärta för att bara vara en film i ledet av superhjälte-genren.
Musiken lyckas också vara ännu mer on-point och skådespelarna gör alla klockrena jobb, särskilt Michael Rooker som Yondu. Det är en färgstark film med lika färgstarka karaktärer som är charmig, rolig och dramatisk. Precis den typ av uppföljare jag ville ha.
Nr. 2: IT
Jag föll för den här filmen. Vart helt jävla tokkär i den. Den var en sån underbar ungdomsstory, med sympatiska ungar och igenkänningsbara problem. Okej kanske inte att en clown försöker mörda en med det andra är så jäkla...trevligt. Det är för mig en mer kul upplevelse än den är en skräckfilm. Nog för att skräckdelen är genuint bra, men det är ungdomsdelen som verkligen fångar mitt intresse. Sättet ungarna pratar och beter sig, det är inte bara nostalgiskt kul, det är väldigt realistiskt dessutom.
Och sen har vi Bill Skarsgård som Pennywise. Vilket bra val. Som jag skrev tidigare i min recension är han en helkroppsupplevelse. Far runt värre än den tasmanska djävulen och skuttar och dreglar mer än man kan ana. Inte fullt så sympatisk som Currys version, men mer kul att se på.
Det starka är filmens värme och humor kring ungdomarna, som kombineras fint med lite gammaldags skräck och förvånansvärt bra barnskådespelare. Den är välförtjänt av sitt goda rykte och jag väntar tålmodigt på blu-ray släppet.
Och årets bästa film är för min del den lilla skräckkomedin The Babysitter. Och som några av er kanske vet så är skräckkomedier min absoluta favoritgenre. En sjukt awesome film som är så mycket min stil, att om någon frågade mig vad jag gillar för typ av film skulle jag säga åt dom att kolla på Babysitter. Den definerar allt vad jag vill ha ut av en film. Den har en crazy story som aldrig är förutsägbar utan tar vilda svängar åt alla håll. Den lyckas blanda hejdlöst kul humor ihop med snyggt gjorda dödsscener, och har en grupp skruvade karaktärer som jag inte kan låta bli att gilla.
Hela filmen har dessutom en glimten i ögat atmosfär, som aldrig tar sig själv för seriöst, utan behåller en sadistiskt lekfull stämning på sitt lilla egna charmiga sätt. Samara Weaving är underbar som den lockande barnvakten, Judah Lewis är sympatisk som den godtrogna nördiga grabben och Robbie Amell är filmens mest udda karaktär Max som man aldrig vet var man har.
Det är en liten film med stort charmigt hjärta som lyckades krossa både IT och Guardians 2 i den här listan. Väldigt oväntat men den är som gjord för min smak. En berg och dalbana med blodig charm och skruvad humor som dök upp som en fräsch fläkt.