17:02:22
Skräckvecka, Dag 4
Jahopp, ska vi prata lite om Slashers idag då kanske? Ni vet, den där genren som gör samma sak om och om igen men tjänar ändå in pengar på något sätt. Lustigt fenomen. Där en ofta odödlig maskerad mördare ständigt lyckas hitta nya sätt att stycka upp fulla och kåta tonåringar. Jag menar inte att dem är dåliga för det...bara repetetiva.
Det finns ju en del bra varianter, som Black Christmas, första Halloween, Behind the mask och Hitchcock's gamla goda Psycho. Som tillför mer än bara själva dödandet, en creepy atmosfär och en story där slutet inte är självklart. Sen kan det ju vara kul med en Friday the 13th någon gång ibland men det är ju inte direkt för att bli rädd utan det är ju mer för att se vilka nya äventyr Jason är ute på.
Så varför skulle jag nämna slasher filmer i min skräckvecka om jag inte finner dem läskiga? Well, dem första skräckfilmerna jag såg som liten var faktiskt en slasher filmserie som min kusin hade rekommenderat att jag borde låna av honom, och nog fan skrämde dem mig då. Åren har gått sen dess och även om jag ser om den filmserien ofta har jag inte blivit rädd sen första gången jag såg dem, men dem fortsätter underhålla tack vare sina vassa repliker, filmrelaterade skämt och klockrena karaktärer. Japp idag handlar det om den enda slasherserien jag starkt gillar, Scream.
Många som älskar slasherfilmer rynkar ofta på näsan när jag nämner att jag gillar Scream filmerna. Dem är för mesiga och blodfattiga tycker många. Och det stämmer väl kanske, jämfört med andra slashers är dem kanske inte lika blodfyllda, har lika unika mordscener eller minnesvärda mördare. Men dem är enligt mig smarta och roliga som fan. Dem tillför skarp och välbehövd kritik till hela skräckgenren, samtidigt som dem är väldigt självmedvetna och vågar ha kul med det hela.
Den första filmen kom som en frisk vind till skräckgenren '96 och vart en enorm succé. Ghostface masken vart världskänd och alla känner igen den direkt nu när man ser den. Själv uppfattade jag den självklart som creepy när jag såg filmen som liten när den dök upp överallt men det var inte direkt det som fick mig att gilla filmen. Mycket hängde på karaktärerna som konstant var sarkastiska och pratade om filmer hela tiden. Den formade även dem ökända skräckfilms-reglerna som härjat genom hela genren sen dess början och var inte sena med att kritisera och hylla samtidigt, mycket tack vare samarbetet av Wes Cravens regi och Kevin Williamsons manus.
Redan året därefter kom uppföljaren som motbevisade oddsen och visade sig vara minst lika bra och skarp som den första. Uppföljare brukar ju oftast vara sämre och det drivs konstant med under hela filmens gång. Med tanke på att den skrevs och konstruerades så snabbt borde den ju ha varit en lövtunn film endast med syfte att casha in på trenden, men den lyckas otroligt bra, trots sin svåra uppgift med att vara en uppföljare till en stor hit.
Scream 3 kom år 2000 och skulle den lyckas lika bra den med? Nej, tyvärr inte, den blev istället receptet som de första två filmerna drev med, en tunn och oinspirerad story fällde den hårt och medans den kanske har ett par bra scener är den väldigt blek jämfört med sina föregångare. Williamson skrev dessvärre inte manuset till den här och det märks då både energin och den listiga dialogen är som bortblåst. Kul dock att Jay & Silent Bob dök upp lite snabbt.
Elva år senare dök Scream 4 upp som en värdig vedergällning. Craven och Williamson var tillbaka med samma karaktärer i en ny skräckepok och hade ett helt nytt decennium att driva med. Milleniets nya regler och moderna ungdomar jämförs med originalets nu medelålders karaktärer. Humorn, smartheten och energin var på topp igen, tack och lov att det här fick bli den avslutande delen till Scream serien.
När jag var liten tyckte jag såklart filmerna var läskiga men inte så till den grad att jag höll mig borta från dem. Tvärtom istället, jag såg dem mängder av gånger och började mer och mer uppskatta alla filmreferenser och pikar dem delar ut genom hela filmen. Det var lättare att förstå det eftersom jag såg flera av filmerna dem pratade om i filmerna.
För min del var Scream filmerna inkörs porten till skräckens fantastiska värld för mig och det är jag evigt tacksam för. Rädslan finns inte där längre men tack vare det vassa manuset och den kvicka humorn fortsätter dem alltid att underhålla, ja alla förutom 3an då.
Jag menar, hur kan man vara filmnörd och inte uppskatta dialogen, det är konstant filmargument som flyger åt alla håll, rena guldgruvan ju. Finns inga andra filmer där jag har så lätt att identifiera mig själv med som Scream, särskilt den andra filmen. Den första anses ju vara bäst men ärligt talat, jag gillar nog del 2 mer har jag insett nu. Dels för att den har en mycket svårare uppgift att klara av och dels är dialogen snäppet vassare än i första filmen. Och då gjordes den på knappt ett år och vart ändå så lyckad, det är imponerande. Sen hur dem inleder del 4 är riktigt skoj och hedersvärd dessutom, väldigt tillfredställande.
Så tre riktigt bra filmer utav fyra, det är inte dåligt för att vara en horror-franchise.
/Tarre
P.s. På söndag är det dags för the grand reveal, då jag avslöjar vilken film som har skrämt mig mest, och yeah, jag kommer ha en hel del att förklara för mig då.