Tarresfilm.blogg.se

Förutom en rätt spännande och oförutsägbar öppning är början och mitten av filmen relativt lugn. Vi ser vår grupp hjältar rida iväg för att möta en stam med...well...vi kan kalla dem för "väldigt farliga individer" för att inte avslöja för mycket, men tempot är lugnt, vi får typiska western vyer och en del konversationer mellan gruppens olika personligheter som inte kommer överens alltför ofta. Men det finns ständigt en närvarande illavarslande atmosfär av att snart kommer det hända något dåligt med dem och den känslan blir bara starkare ju längre bort hemmifrån dom kommer. Finalen tänker jag inte nämna något om men att använda termen "shit gets real" känns för svagt. Det blir snabbt väldigt våldsamt, grafiskt otäckt och känslan av hopplöshet och obehag känns av väldigt starkt. Man kan helt plötsligt kalla filmen för westernskräck och det är ju en väldigt intressant och påhittig genrekombination man inte har sett alltför ofta.  Den lyckas även hantera ett par humordelar väldigt bra mitt i allt elände, skickligt gjort.

Har alltid gillat när man blandar genrer i filmer, särskilt på det sättet att mitt i filmen kan det kännas som att filmen nästan helt byter genre. En bra jämförelse i det här fallet är ju From dusk till dawn då den byter från thriller till skräck i mitten och Bone Tomahawk går från western till skräck, men den släpper aldrig greppet om westernkänlsan utan det lyckas göra en väldigt underhållande och udda kombination utav båda stilarna med även lite humor och finkänsla här och var. Att det lyckas måste vara tack vare S. Craig Zahler. Han både regisserade och skrev filmen själv och han visste vad han gjorde.

 

Skådespelet är dessutom verkligen på topp. Alla skådespelare gick med på att få väldigt lite betalt då filmens budget var knappt 2 miljoner dollar, vilket nästan är rekordlågt i dagens läge för nya filmer. Det visar ju verkligen deras engagemang, att dom inte gjorde det för pengarna utan att dom istället verkligen ville vara med i filmen, vilket märks då dom ger allt de har i sina roller.

Kurt Russell som sheriffen är iskall och lika cool som han alltid är. Matthew Fox spelar den besynnerliga revolvermannen och ger karaktären en väldigt udda, egensinnig men väldigt underhållande ton. Richard Jenkins som den gamle vimsiga vice sheriffen är ett nöje, han står för humordelen i gruppen men har även ett par väldigt fina stunder, vart väldigt glatt överraskad av hans medverkan. Och sen Patrick Wilson, som jag alltid har funnit väldigt sympatisk i filmerna jag har sett honom i, särskilt i Conjuring filmerna jämsides med Vera Farmiga. Han spelar cowboyen vars fru har blivit bortförd och är helt bestämd att han ska hämta hem henne, trots att han är rejält skadad redan i början av filmen. Han ger verkligen allt eftersom han har den svåraste och mest smärtsamma färden av gruppens medlemmar men ger aldrig upp och fortsätter oavsett vilka problem han stöter på, hans prestation är utan tvekan den bästa tycker jag. Lili Simmons som hans fru är övertygande, vacker, stark när hon behöver vara och väldigt omtänksam. Synd bara att hon inte får så mycket speltid i filmen.

 

Det här anser jag är en av årets gömda skatter som jag hoppas många mer får uppleva. Alla kommer inte gilla den dock, jag vet att många inte tycker om genrebyten i filmer och när våldet dyker upp är det stundtals väldigt grafiskt och brutalt. Men den föll mig helt i smaken. Älskade karaktärerna, stilen med westernskräck, dialogerna var påhittiga och det sakta stigande tempot var väl avlönat för de tålamodiga. Humorn kom även som en frisk fläkt som gjorde att man kunde slappna av ett par stunder.

Valde att göra denna till min första recension på den här sidan då jag hoppas att mer kan uppmärksamma filmen, för det förtjänar den. En av mina nya favoritfilmer. Betyg: 5/5

"If you'll say goodbye to my wife, i'll say hello to yours."

/Tarre