Tarresfilm.blogg.se

Fyra Nyanser Av Brunt, 2004
Genre: Drama, Komedi Speltid: 192 min
Med: Robert Gustafsson, Jonas Inde, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, & Ulf Brunnberg
Manus: Tomas Alfredson & Killinggänget Regi: Tomas Alfredsson

Fyra historier vävs samman i Killinggängets storfilm.
En pedantisk man som precis är klar med att ha byggt sitt perfekta hotel stöter på hinder i form av en liten träfigur. En nitisk far försöker få sin skoltrötta son att bli mer nyfiken på livet. Tre söner måste begrava sin excentriska miljonär till far. Och en matlagningskurs förvandlas till en terapisession för en grupp människor.

Svensk film är väl inte något jag brukar hylla direkt, tycker det mest består av repetitiva polis filmer och ungdomsfilmer som kör ner moralkakor i halsen på sina stackars tittare. Den enda av alla polisserier jag gillar är Johan Falk och det är tack vare hur dem filmerna inkluderar brottslingarna så väl till storyn. Humor är väl Sveriges starkaste kort när det kommer till film och tv-branschen tack vare grupper/duos som Stefan & Krister, Hasse & Tage, Lorry, Galenskaparna, Jönssonligan, Grotesco, Mia och Klara och många flera.

Mina favoriter när det kommer till svensk humor har alltid varit Killinggänget, beståendes av Robert Gustafsson, Jonas Inde, Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Martin Luuk & Andres Lokko. Dom är lite som Sveriges svar på Monty Python, fast medans Python kör stenhårt på fånig humor satsar Killinggänget mer på ironisk och sarkastisk humor då Luuk & Lokko oftast står bakom kameran medans de andra fyra får stå för skådespelet.

När jag var runt 14-15 år kollade jag för första gången väldigt mycket på deras serier Nile City och Percy Tårar samt kortfilmen Torsk på Tallinn och jag brukade skratta tills jag grät åt deras påhitt. Sen fanns ju deras långfilm Fyra nyanser av brunt också minns att jag såg början av filmen men såg aldrig klart den av någon anledning. Men jag var inte tillräckligt mogen för att fullt förstå hela innebörden av filmen vid den tidpunkten så jag kunde inte uppskatta den helt och hållet då. Men igårkväll såg jag filmen igen och vart berörd på en nivå jag aldrig trodde en svensk film skulle kunna få mig att känna.

Bästa sättet att beskriva filmen är ju klart som tragi-komisk. Alla fyra historierna vi får följa är fyllda med tragiska händelser och ångest. Killinggänget har här gått från det ironiska till att göra en dramafilm sprängfylld med känslor och mängder av lager att ta sig igenom. Dom har utvecklats kan man säga och har fått till ett känslomässigt mästerverk av episka proportioner. Om man förväntar sig en fånig komedi med Robert Gustafsson har man hamnat helt fel, filmen är mestadels en tung dramafilm med komiska element här och var.

 

Skådespelet är fantastiskt bra. Schyffert som den pedantiska hotellägaren gör bra ifrån sig då han får nervsammanbrott över en sån för oss andra obetydlig sak men för honom är det världens problem. En bra skildring av ångest och osäkerhet många känner ibland men som kan vara svårt för andra att förstå.

Inde som en av sönerna till den avlidne patriarken får kanske minst att göra och säga men han ger ändå en sån närvaro i varje scen han är med i som den skumma tystlåtna typen han är. Han behöver inte ha långa monologer utan det räcker med hans minspel och de få ord han trycker ur sig.

Gustafsson är utmärkt som den nitiska och inramade mannen som lever sitt liv på det tråkigaste svensson-sättet man kan tänka sig, men efter en rejäl vändning ser han livet på ett annat sätt och låter sin karaktär utvecklas på ett både tragiskt och värmande sätt.

Rheborg har kanske inte en så tydlig roll som dom andra, utan han har två mindre roller som han dock gör med perfektion och han är ett nöje att se. Mest imponerande är faktiskt Ulf Brunnberg som en av terapimedlemmarna som erkänner att han har kraschat sitt familjeliv. Hade inga förväntningar på honom utan tänkte bara att det skulle va kul att se vad han tillför men hans karaktärs vändning är extremt oväntad och Brunnbergs tolkning är både modigt gjord och väldigt känslofylld, så pass så man får en rejäl klump i halsen.

 

Man går igenom så många känslor under hela filmen, och den går från att vara pinsam och klumpig till hjärtskärande allvarlig och svängarna gör att man sitter där helt förstummad. Ena stunden skrattar jag hysteriskt och nästa sitter jag där med tårar i ögonen då både hemska och tragiska händelser blandas med små fina stunder och alla känslorna blir så överväldigande att jag har inte varit med om något liknande från någon film jag sett tidigare.

 

Trodde aldrig att en svensk film skulle kunna både imponera och beröra mig på det här sättet, men nu kan jag erkänna att den här filmen är den bästa svenska film jag har sett. Inte bara det, den är en av de bästa filmer jag har sett någonsin. Filmen är ett tre timmar långt mästerverk och när den var över kunde jag knappt hitta några ord, jag bara satt där och försökte omfatta allt jag precis sett. En sådan perfektion på alla fronter att jag har svårt att hitta orden för att beskriva den på sättet som den förtjänar. Jag kan bara helt enkelt tacka Killinggänget för att de gjorde detta mästerverk. Betyg 5/5

/Tarre