17:27:45
Mandy Recension


Det måste ha gått ett år sen jag för första gången fick syn på bilden ovan. Jag visste inget om filmen, och det fanns knappt någon information om den då. Men bara att ha sett bilden var tillräckligt. Jag skulle äntligen få se Nic Cage i en bra film igen.
Jag har alltid gillat Cage och hans skådespel. Att en människa kan gå från att vara på gränsen till att somna för att en sekund senare gå helt bananers jäkla crazy är en talang bara Cage bemästrar. Det är nog därför de flesta av oss gillar honom. Men under de senaste åren har hans karriär minst sagt varit tragisk. 2013 var ett bra år för han, med The Croods, Joe och Frozen Ground. Men efter det fram tills nu har filmerna han medverkat i varit minst sagt bleka. Inte urusla, utan bara lätta att glömma bort. Och det är nästan värre. Han har dessutom ofta spelat ganska lågmäld då så man har inte ens fått ett genuint Cage prestation. Sen tog han ju många av de rollerna för att han var skuldsatt upp över öronen, så det förklarar väl saken.


Filmen i sig är en febrig mardröm som tar med en rakt ner i helvetet. Den lyckas vara lika vacker som den äcklar en. Första halvan är lugn men också psykadelisk. Jag vart nästan konstig i huvudet bara av att se den. Den använder ett starkt färgschema genom hela filmen, med en röd/lila ton som sveper över scenerna och sätter en i en slags trans. Det känns som en dröm där något obehagligt finns i närheten men man kan inte göra något åt saken.
Andra halvan av filmen...då jävlar börjar kaoset. Ultravåld och ren galenskap. Glöm känslan av obehag, du befinner dig mitt i stormens öga nu. Det blir bara svettigare ju längre ner i helvetet du kommer och det är så mardrömslikt vackert. Och när Nic Cage är den enda trygga punkten, hög på kokain och svingandes med en yxa, då vet vi att allt annat omkring är helt jävla bonkers. Enda nackdelen är kanske att den kunde klippts ner lite under första akten, men då letar jag verkligen efter fel i filmen också.

Filmen är lika vacker som galen. Med en påtaglig atmosfär och obehagligt soundtrack får den filmen att kännas lika tragisk som skrämmande. Och när våldet trappas upp kan det kännas både komiskt och överväldigande. Men ingenting är censurerat som tur är. Jag har haft höga förhoppningar på den under ett år och vart inte besviken, snarare tvärtom. Den var precis som jag ville att den skulle vara, och lite till. Den är som en blandning av Bone Tomahawk's känsla av långsamt hotande fara, och The Witch's märkliga och störande atmosfär. Den är en fröjd för den tålmodige som uppskattar sjuk film. Det är inte den allra bästa som jag har sett i år, men det är klart den coolaste.
Och tack och fucking lov att Nic Cage är tillbaka i högform!
Betyg: 4.5/5
/Tarre