Tarresfilm.blogg.se

 

Svensk film har aldrig tilltalat mig något större. Den genre jag gillar mest är väl isåfall komedier som kom ut mellan 1960-2000. Vi pratar filmer som Jönssonligan, Hasse och Tages filmer, en del av Lasse Åbergs filmer, Björn Skifs filmer, Sunes Sommar m.m. Däremot gillar jag inte det som de svenska filmer oftast fokuserar på, känslomässiga dramafilmer med "djupa monologer" eller alla dessa förbannade polisfilmer. Beck och Wallander kan slänga sig åt helvete. Johan Falk är dock rätt bra, men mycket tack vare att fokuset på "bad guys" finns där lika mycket som på poliserna.

 

Vad jag verkligen inte gillar med svensk film, speciellt de senare kategorierna jag nämnde ovan är att det är så förbannat repetitivt. Vi har ett vinnande koncept och återanvänder det och ger ut 40 filmer om samma polis och dennes äventyr. Eller så tar vi med Helena Bergström i varenda jäkla film.

 

Så hur bryter vi mönstret?

 

Tur nog för oss kommer Crazy Pictures till undsättning.

 

Den blomstertid nu kommer börjar alldagligt, så pass till den grad att det kunde varit en helt vanlig svensk regissör som skitit ur sig Änglagård 3 eller något dylikt trams. Men ju längre filmen håller på, så glider vi så långt ifrån traditionell svensk film på ett sätt som aldrig gjorts förr. Trots att vi får se både landmärken och svensk natur. 

 

 

Att Sverige blir attackerat av en okänd fiende, som desstutom håller mystiken under större delen av filmen, är ett minst sagt ambitiöst och förvånansvärt nyskapande projekt. Och tack vare Crazy Pictures mångsidiga och kreativa talang, ror de hem det hela utan problem och ger dessutom så mycket mer än förväntat.

 

Under ett par scener är det så fruktansvärt imponerande filmat att jag vid två stunder var tvungen att spola tillbaka och se om scenerna. Jag trodde inte det var sant att jag faktiskt såg detta i en svensk film. Jag tänker inte gå in mer i detalj, för jag vill inte spoila något. Gör dig själv en tjänst och se filmen bara. Det är en otroligt imponerande produktion och jag kan bara säga ett enormt och hjärtvärmande tack till Crazy Pictures, för att de tog svensk film till en plats den aldrig varit förut.